Jag lever i en sk nyfamilj. Dvs vår familj består av min dotter på 5 år, min mans två döttrar på 7 & 8 år samt vårt gemensamma barn, sonen på 1 år. Min dotter har inte varit så mycket i kontakt med sin pappa under sina år men det har blivit betydligt bättre den senaste tiden. Varför jag också lite undrar varför hon just nu har börjat prata som hon gör om sin styvpappa. Hon har kallat honom vid sitt namn och inte som pappa. Inte ialla fall på svenska. Det är nämligen så att vi dessutom är en två språkig familj. Min man pratar endast finska men förstår nog svenska medan jag pratar båda språken. Barnen pratar finska ihop och jag pratar svenska åt mina barn. Då min dotter pratar finska, kallar hon sin styvpappa för "isi", vilket betyder "pappa" på finska. Men då hon pratar svenska, tex med mig, så kallar hon sin styvpappa för hans namn. Ända till förra veckan, då hon plötsligt frågade mig "är pappa på nattjobb?". Jag antog att hon pratade om sin biologiska pappa, som hon kallar för "pappa", även på finska. Men det visade sig att hon menade sin styvfar. Jag tänkte att hon endast blev råddig i personer och namn. Men sen dess pratar hon varje gång om sin styvfar som "pappa". Vad roligt tycker jag, härligt! Men ganska intressant att hon börjat göra det nu, då hon har tillbringat mer tid hos sin biologiska pappa. För övrigt rullar vardagen på. Fullt upp på jobbet varje dag och väl hemma försöker jag njuta av barnens närvaro. Vår son har ätit lite dåligt på dagis och de har berättat att hans mat ibland inte är den bästa. Så jag skall ta itu med saken för att kolla hur vi skall fortsätta gällande det. Ett alternativ är att vi går tillbaka till modellen att jag lagar maten åt honom. Vi vill inte att han skall bli kräsen fast han är allergisk och det är klart att han skall vänja sig vid andras lagade mat också, inte bara mammas och mormors. Ibland också pappas ;). Men lillemannen behöver ju äta och gå omkring hungrig. Vi får se..