Jag har gjort en stor bunt fel beslut i mitt liv. Många har jag ångrat riktigt ordentligt, andra har jag inte tänkt på så väldigt mycket. Ett beslut som jag kanske inte ångrar riktigt mycket men ändå har tänkt på väldigt mycket är beslutet att sluta spela handboll. Tanken var att kunna tillbringa lite mer tid med familjen. Tilda sade ofta åt mig på kvällarna då jag åkte, att jag hellre skulle stanna hemma med henne. Hon ville inte att jag åker. Nu då jag har varit ospelad i 2 år fick jag för första gången feedback för mitt beslut jag tog då. Jag har länge tänkt att det var fel beslut och har ofta grubblat över om min familj ändå kunde ha anpassat sig efter mitt behov att spela. Men det var ju inte bara matcherna eller bollträningen som tog min tid. Jag ville göra allt för fullt, inte halvvägs. Så det gick ca 6-8 träningar i veckan och det är många timmar borta hemifrån. Igår då jag kom hem från min "jakten på den försvunna midjan" aerobic, hade Tilda redan läst godnattsaga med mormor. Hon ville att jag skulle sjunga någon sång för henne ännu innan hon somnade. När vi kramades sade hon: "mamma. Jag älskar dig så mycket! Jag tycker så mycket om att du bara är på jumppa ibland, inte hela tiden som då. Jag blir glad när du är hemma!" Nu känns det som om mitt beslut var det absolut viktigaste beslut jag någonsin har tagit!❤️