Jag hade kanske önskat att det skulle vara endast tänderna som krånglade. För det slutar plötsligt och så kan man känna en liten tand som har kommit fram genom tandköttet. Det var så jag kände imorse, eftersom natten gick lite bättre än de två föregående. En liten liten kant av övre tanden har trängt sig igenom. Sedan skulle jag byta blöjan på lille man. Jag lade honom på vår säng för jag hade ingen aning om att han hade bajsat, jag kände endast att den var stor av kisset. Då jag öppnade blöjan var den inte endast full av kiss och bajs utan också blod. Jag visste inte vad jag skulle tro. Första tanken var "är det därför han har varit gnällig, gråtit och inte vilja äta som förr". Följande tanken var "när öppnar sjukhusets telefonlinjer". Jag slog direkt upp alla numror jag kunde hitta. Först ringde jag till vprt eget sjukhus men ingen svarade fast jag ringde 8 ggr. Sedan slog jag upp följande sjukhus och ringde för att fråga hur jag skall göra. De sade att vi direkt måste åka till sjukhuset men kan vara bra att meddela sjukhuset att vi kommer eftersom det är fråga om en sådan ung bebis. Medan jag försökte få kontakt med sjukhuset, försökte jag samtidigt klä på mig, klä på Michael, borsta mina tänder, packa Michaels väska och laga fruskost åt mig. Jag tänkte först att jag endast äter en snabb frukost som skulle innehålla lite flingor och mjölk. Som tur var tog jag alternativ två, min mage tackade mig senare. Gröt med två bröd och stora glas mjölk. Michael gnällde brevid mig och jag försökte äta så fort jag kunde. Äntligen fick jag tag i sjukhuset och de sade samma som det andra sjukhuset: hit nu! Jag matade risgröt åt Michael och så åkte vi iväg. Väl framme berättade jag kort min story och vi fick sätta oss i kö. I en kö som var rätt lång och ännu långsammare. 11 stycken satte före oss. Men kön rörde sig inte. Folk som kom in efter oss, gick förbi oss i kön med krämpor som enligt mig kanske inte var lika akuta som vår. Bl a en vuxen man med ryggont fick besöka läkaren före oss. Då vi hade väntat nästan 3 timmar, fick vi äntligen besöka doktorn. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra eller säga så hon ringde barnläkaren. Hon sade att ett blodprov skulle tas direkt och efter det kunde de avgöra vad som skulle göras till följande. Stackars Michael som skrek och skrek då det tömde 5 tuber från hans arm. Snyftande somnade han efteråt i min famn. Sömnen blev dock kort och snart var han vaken igen. Svaren från laboratoriet kom en timme senare. Den häe gången kom barnläkaren själv för att träffa oss. Hon tyckte det var konstigt att de inte hade bett henne komma tidigare med tanken på kön och att Michael var så liten och hade rätt akut ärende. Hans levervärden var höga och de erbjöd antingen att vi skulle sova på sjukhuset eller hemma men på morgonen skulle vi tillbaka. Jag valde såklart att åka hem. Vi fick en massa provrör med oss hem som vi skall fylla med blod och bajs. På morgonen åker vi tillbaka och på torsdagen ringer doktorn oss. En superlång dag på sjukhuset och Michael var så duktig fast han var så trött så trött. Ont har han nog ännj och vi får hoppas blodet slutar rinna...