Bilder sätts upp i mängder på facebook och instagram. De pryds med texter om hur fint det är. Ett hjärta kanske är pricken på i:et. Det kommer ofta bilder och vissa följare/kompisar börjar redan bli trötta på detta "perfekta" lilla liv som man lever i. Perfekt? Då Tilda var liten var det bara hon och jag. Det kändes inte så tungt men det var ju bara hon och jag. Det är ännu också hon och jag men många andra till. Aldrig hade jag tänkt att vardagen med en bebis och en snart 4 åring + allt det där andra skulle vara så tungt. Även fast bebisen har blivit bättre är det ändå rätt tungt. Han sover inte på dagen vilket betyder att jag ständigt är beroende av någon annan ifall jag vill sova en stund. På nätterna vakar jag med honom och nu gnäller han över sina tänder dessutom. Jag biter ihop, tröstar och visar inga sura miner åt varken honom eller Tilda. Jag försöker hålla det tillbaka från alla andra också. Jag är glad på jumppan för det är roligt att idrotta tycker jag. Tycker jag? Barnen skall ha hobbyn. Det är roligt att delta i dom så får jag själv också röra på mig lite extra. Är det så? På morgonen en mamma&barn jumppa. På dagen vaken efter en så gott som sömnlös natt. På eftermiddagen iväg till följande mamma&barn jumppa. Gott humör för mammor skall vara pigga, fräsha och i god form nuförtiden. Finns det nåt annat? En mamma lägger alltid sig själv sist i kön. Hennes behov är inte så viktiga. Barn och familj går först. Sällan någon tackar en mamma för det hon gör för det hör ju till hennes uppgifter. Hon skall vaka med bebin, laga mat, hänga byke, sköta barnen och dessutom vara glad och till hands hela tiden. Det är sånt mammor gör. Men vad händer då väggarna rasar? Då allt ser bra ut men sanningen är långt ifrån. Plötsligt är det inte roligt att idrotta. Det är inte roligt att vara hemma med bebin för du sover inte en sekund. Varje kväll du ser dig i spegel, har du åldrats 2 år. Då jag fyller 33 om en månad, ser jag ut som 40. Vem skall man berätta detta för då de närmaste inte märker eller ser? Vad skall man göra då man är för trött för att fråga om hjälp? Idag var kl 20:00 då jag hade fått barnen till sängs. Jag hade ätit mat kl 12 och släpat mig omkring som en trasa tills nu. Byket låg kvar i maskinen och jag var fortfarande svettig från mamma&barnjumppan som tog slut kl 18:15. Då föll en vägg rakt i ryggen på mig. Jag stod i tamburen och tårarna började rinna. Jag ville inte ens få dem att sluta. Jag gick ut och satte mig på trappan. Jag har senast gråtit så här mycket då min farmor dog. Där satt jag och kände hur tungt det var. Väggen lutade mot min rygg och jag orkade knappt sitta. Efter en stund kom det inga tårar mera. Jag bara stirrade i marken. Sedan gick jag in. Tillbaka till vardagen. Diskade nappflaskan, färdig att vaka en natt till med lilla bebisen.