Många har sagt att jag borde vara mera borta från vår bebis. Så att han får lära sig att vara med andra än mamma och att jag inte bränner sönder mig. Läkaren har sagt det åt mig och senast idag fick jag höra det av en barnpsykolog. Min stora oro är att lillebror inte klarar sig. Med maten och hans mediciner. Fast det gör han nog, han klarar sig hur bra som helst. Just nu börjar han gråta då han ser att jag klär på mig jackan. Jag har kanske varit för "snäll" och inte varit så mycket borta som jag borde. Det skulle göra gott för både mig och lillebror. Men mest för mig. Jag har börjat städa då ilskan blir för stor. Den senaste tiden har jag dammsugit nästan varje dag!! Då är jag en sådan person som aldrig har tyckt om att städa och mitt hem såg ut som en svinstia då jag spelade handboll, jobbade och bodde ensam. Och det störde mig inte ett dugg! Men nu gör det det. För jag ser smutset, klädhögen och diskbänken varje dag. Nästan 100ggr om dagen. Då är det roligare att se på rummen då allt är städat. Eller lillebror inte är full av hundhår eller sand då jag tar upp honom från golvet. Det har nästan blivit ett problem och jag får riktigt kämpa för att det inte går för långt. Mitt projket för december månad är att jag endast städar max en gång i veckan! Och den gången gör jag det inte ensam utan bör få hjälp av någon här hemma. Låter brutalt och dramatiskt men nu står jag igen på tröskeln mellan "bit ihop mamma!" och "jag orkar inte mer, låt allt krasha!" . Hjälp behövs och det fort som fan...