Min man brukar skoja med att säga att Gud bestraffar genast då man gjort nåt dumt eller tänkt göra. Vi skrattar ofta här hemma då barnen försöker busa men tex snubblar själva och fäller ut en hel skål med pärlor. Då blir det som "Gud bestraffar" 😊. Men jag har börjat fundera vad för illa vi vuxna här hemma har gjort för att vi har det som vi har det...? Okej, detta är nu inte alls en tanke jag tänker på fullt allvar men om man leker med tanken att det kunde vara så. Vår pojke har så gott som skrikit, gnällt, varit sjuk eller haft allergiska reaktioner under alla sina 7 månader han har levt. Det har såklart betytt att vi här hemma inte har sovit värst bra de senaste 7 månaderna. Då lillebror var 0-3 veckor sov han helt underbart. Jag måste väcka honom för att mata honom men vid 3 veckor började allt. Jag känner mig som världens sämsta mamma ibland. Ibland tar orken slut och hjärnan slutar fungera. Jag vet inte hur jag skall få honom nöjd eller tyst. Vårt hem ser konstant ut som om en bomb med saker i har slagit ner. Leksaker över allt! Kläder, disk, smuts.... Det går bra dom dagarna vi inte är hemma men då man är här hemma och skall försöka röja undan så man ens kan gå till köket för att laga mat. Där står följande berg och väntar på en bergsbestigning. Diskberget! Bäst att endast stänga ögonen och gå förbi. Bomben får slå ner hur många gånger som helst, barnen går först. Jag hinner väl städa då de är så stora att de har ett eget hem. Ändå känns det så fel att se på allt rådd. Lillebror är dessutom otroligt svartsjuk, misstänker jag. Kanske man kan vara det redan i denna ålder. Om jag kryper upp i Tonis famn och han ser det, börjar han gnälla och kommer krypande till mig och vill genast upp i famnen. Samma händer om Tilda sitter i min famn. Då kommer lillebror krypande och vill med. Jag vet inte hur man skall handla en sådan situation men just nu har jag nog tagit upp honom. Tilda och han får dela famnen och det är tur att mamma har stora lår 😃. Den tråkiga sidan med allt detta är ju att vi är väldigt trötta hela tiden. Fast lillebror har börjat sova lite bättre och sover bra brevid mig så har vi så mycket sömnbrist att ta igen så lillebror är nog 3 år gammal då vi alla har sovit oss pigga igen. Då man är trött gör man saker man inte menar. Som man aldrig skulle göra om man är pigg. Om man är trött blir man på dåligt humör. Allt och alla är irriterande. Absolut inget personligt menat mot någon men så blir det. Den som får sig mest här hemma är nog vi vuxna. Vi säger saker till varandra som vi inte menar och bråkar ganska mycket. Om saker vi aldrig skulle bråka om vanligtvis. Det känns som om det har blivit som ett krig man endast önskar klara sig levande ifrån. Varje dag är som en panik att överleva till kvällen. Sen kommer natten som en överraskning. Dålig eller bra? Det är väl så här det är med små barn och har man ett starkt förhållande innan bebisen kommer, kanske man klarar sig. Vi går hos en familjerådgivare en gång i månaden. Det är absolut inget jag skäms över. Vi pratar om just vår situation här hemma och diskuterar om hur vi kunde undvika stora konflikter här hemma då vi är väldigt trötta. Man har svårt att ta emot råd eller tips av sin partner om allt är irriterande och kanske till och med den älskade partnern är irriterande..?! Då är det bra med lite hjälp utifrån som är opartisk och har väääääldigt stora öron som lyssnar bra. Nästa gång är det min tur att gå ensam och prata om saker här hemma. För mig passar en sådan plats väldigt bra eftersom jag är en pratare. Kanske Gud slutar straffa oss någon dag och allting vänder sig påriktigt mot det bättre. För just nu känns det som om det blivit bättre men är ännu långt ifrån bra. Lillebror har börjat sova på mage och det tycks häloa honom lite med sin reflux ❤️