Förr var det vanligt att endast mamma vaktade barnen. Inte bara vanligt utan också en självklarhet. Jag vet inte hur det var då jag var liten men jag har iaf idrottat mycket med min pappa. Men från bebistiden har jag inga minnen. Min mamma har berättat att min pappa inte så mycket skötte om oss men att han ändå var där. Själv är jag en "pojkflicka" och gillar göra fysiska saker som tex klippa gräs, hugga ved, skotta snö mm. Jag gillar också att göra mindre fysiska saker som att tex diska, hänga byke. Dessa kan kanske kallas för gubb och kvinnojobb. Sedan kommer barnen. Vem sköter om dem? Jag tycker att båda skall sköta om dom. Dels för att förstå vad det innebär men också för att den andra vuxna skall få andas lite. För mig finns det inget "mamman sköter bebin och pappa byter endast ibland en blöja. Därför blir det lite svårt för mig ibland då jag många dagar på raken sitter där ensam med bebin och eventuellt Tilda också. Jag kolla på en Facebook sida om detta och frågade lite råd. Väldigt många som tyckte att det är helt normalt att bebin hänger fast i mamman det första året. Nu börjar jag förstå varför förhållandet mellan mamman och pappan spricker så lätt under det första året med ett nyfött barn. Själv försöker jag leva en dag i taget för att överleva denna tröttheten. Vårt förhållande hemma är stadigt och tryggt men det är klart vi bråkar mycket. Det gjorde vi inte förr men nu då vi är trötta, blir det kanske lättare missförstånd och jag vet med mig själv att jag är svagare och känslosammare nu då jag har en nyfödd + tröttheten. Jag tar åt mig på ett annat sätt än förrut och orkar kanske inte svara lika snällt som jag brukar. Det är väl nu förhållanden läggs på spel för att kolla hur man klarar "kriser" som i detta fall är trötthet?