Jag läste en annan mammas skriverier om hur man som förälder orkar återgå till jobbet då man har ett barn som är allergiskt. Jag snappa direkt upp på den artikeln för jag har tänkt mycket på det. Själv är jag så van vid att Michael inte sover på nätterna, han har aldrig gjort det. Det gick helt okej då jag var hemma med honom, då kunde jag sova på dagen då han också sov. Nu har jag varit en vecka på jobb och det är nog tungt. Men roligt såklart också. Men tungt och jag är så otroligt trött. Michael vaknar flere gånger om natten, dessutom kissar han nu väldigt mycket så man måste byta blöjan på honom på natten för att inte sängen skall bli genomblöt. Då sover han allra minst. Jag såg bilder på mig själv, då jag tränade handboll förra veckan. Min min var ganska sorglig. Jag har slltid varit en träningstok som haft min fettprocent mellan 12-16. Nu är den långt ifrån det och visst stör det mig lite. Samtidigt vet jag att min tid har gått till något bra. De senaste nästan 3 åren, har min tid gått till något helt annat än mig själv. Jag har knappt gått ut ur huset utan barn. Ibland tränat lite nu och då men inget regelbundet och det syns nog. Nu har jag börjat spela handboll igen men det är inget seriöst så det kan kanske inte räknas som något regelbundet. Min energi räcker helt enkelt inte till att både hålla Michael frisk, glad och pigg medan jag själv skall försöka hålla mig själv smal, pigg och glad. Jag kämpar mycket med att hållas pigg och glad. Hittils har det gått helt okej. Kanske jag tar itu med den sista då allt börjar lugna sig. Vem vet när det är. Ingen vet. Jag tänker, att det kanske börjar bli betydligt bättre då han lär sig prata och kan bättre berätta var det gör ont och hur det känns, så vi kan lättsre hjälpa honom. Tills dess får vi fortsätta sova dåligt och försöka hålla ögonen borta från spegeln eller så bara godnänna situationen som den just nu är... för barnen går ändå alltid först ❤️